Jazz and Helnwein

So. Summer is here once again. I have taken vacation for July. There are two things I will do during the upcoming two weeks; see a couple of concerts at 'Jazz a Juan' in Antibes, and see afabulousexhibition in Bleiburg, Austria. It's a Helnwein exhib. 'Kind'. He is one of the most fabulous painters alive today, and my hero. When I saw an article about this exhib I just decided I'll bethe.Like I said when I learned Wayne Shorter will play in Antibes. Those two events within a two week period of time. It's unbelievable.

The days will be filled with setting up the new novel in scrivener. I'll sit at cafès outlining it and starting each chapter a number of lines. That's a method I find working great for me. First a file for each chapter, a brief synopsis in each file. Each chapter/ file connected to a post it note on scrivener's cork board. Makes my messy mode of writing so much easier. Then of course the project, the book, all files, saved in Dropbox. So one may write on the iPads or the MacBook. Whichever feels good. And while out traveling nothing can disappear. It's perfect.

It's summer again. It'll be the greatest time ever. Helnwein. Shorter. Sun. Cafès. The sea. Isn't life swell...
Ciao.
0 Kommentarer

Regnet trummar mot mitt vara

Du var mer som en glimt av det som inte är, än en reflektion. Kan man säga.
Du var mer som en glimt av det som inte är, än en reflektion. Kan man säga.
Sommaren kommer smygande som en tusenfoting, eller kattunge. Regnet trummar mot mina sinnen som en gärdsmyg till höger om en sten någon för jättelänge sedan planterade där i syfte att hålla en grind på plats. Grinden är sedan länge försvunnen. Den är numera del av ickevarat kanske man kan säga. Den finns såklart kvar, på ett mer icke substantiellt sätt. Dess atomer driver runt i universum som förvirrade valenselektroner eller ett improviserat solo på gura till tonerna av 'take five'. 

Men om man nu måste specificera när det vände. Om man nödvändigt tvingas redogöra för den där ödesdigra natten då allt föll samman, då kanske man ska ta det från den där eftermiddagen i Örkelljunga. Det var under en av åttiotalets mer regniga höstar om jag minns rätt. Du satt, vill jag minnas, närmast fönstret mot gatan. Din skönhet bar sådan att hade det varit möjligt att hålla kvar ögonblickets skärpa hade man varit fullständigt galen om man inte gjort det. Här ska sannerligen infogas att det kanske är bäst som sker, vissa gånger. Just där och då skrev mina känslor en helt annan berättelse, vilket jag tror du förstår, käre läsare.

Sirenerna tjuter på gatan utanför. Din cigarett gör luften blå. Gauloises grep efter ditt vemod. Jag kysste varat. Ett stänk av den där österrikiska ångesten svepte in oss i sin medvaro. Mitsein. Du plockade upp din lilla spegel, och ett rubinrött läppstift av franskt märke. Jag älskade att se dig anlägga din fasad. 
-Ska vi gå till galleriet senare? Det fanns en typ av värme, igenkännandets trygghet, över orden. Jag vet ju inte med hundraprocentig säkerhet, men nog tyckte jag mig höra ett melankoliskt skimmer över orden.
-Det låter bra. Då kan vi höra om den där utställningen i höst. Jag kände hur luften omedelbart tjocknade och hur känslorna började dra i säkerhetsanordningarna. Dina rörelser antog en plötslig ryckighet.
-Näe, nu får du faktiskt sluta. Vad har du egentligen fått för obehaglig uppfattning om mig, om oss, va?

Dina snabba och mycket exakta rörelser då du lyfte din kopp och hällde kaffet över mig fick mig att tänka på hur man kan fånga ett ögonblick i en tämligen begränsad tanke. Jag vet inte. Jag kommer ihåg hur din kappa svepte i vinden då du flöt över rummet i vrede, öppnade dörren och med ett -idiot lämnade mitt liv för den omedelbara framtiden i alla fall. 

Jag tror det var där och då jag insåg att det hade passerat sitt bäst före datum. Vårt förhållande.

Se där. Existentialism med en massa hål som läsaren själv får fylla ut. Fylla med sina egna upplevelser. Vad fick Errol att så totalt missa melankolin i Janines famlande efter något att hålla i? När skulle det ha fungerat att be om ursäkt? Expediten på caféet, i vilken mån kan hon sägas vara del i dramat? Ett drama som, oss emellan, skulle komma att sluta med en tappad violin i ett trapphus på Bergmansgatan, och en skrämd kattunge på sju månader. I vilken mån?

Like an Existential Pod of Being

Yes. This is much how it is. I, we, you, they waltz through the barren field of existence. Like tiny pods of being. Entities of nothingness if you will. The travels through life consist mainly of limiting pain. Sipping coffee. Getting ever closer to death. 

What to do? I hear someone asking. Well, one might for instance go to Juan les Pins for the Jazz a Juan third week of July. Wayne Shorter plays. Spend days sitting at cafès sipping Java black, smoking Gauloises and sketching the next novel. The next novel, which is to be a dive into existentialism. That Glasper Experiment will also be there at Juan. You know, jazz is the only music I can stand for longer periods of time. I think it is because jazz is like a musical representation of existentialism. It's all up to the cats. What note goes here, or there, or nowhere. All improvised harmoniously disrespectful. It somehow negates nothingness. Like a Solipsistically awkward nihilist nightmare.

It's all as it should be. Nothing really matters. It is mostly suffering. And coffee. And Gauloises.
Time for a cigarette. Until later.
Min filosofi.
Vad kan det vara? Kanske nån undrar. Inte så konstigt, ni känner ju inte mej, de flesta av er har nog inte läst nån av mina böcker. Men; hade ni känt mej, hade ni kanske till och med läst nån av Mona böcker så hade ni troligen eller möjligen anat att det här skulle komma att bli deep shit indeed, som det ibland uttryckts i den anglosaxiska språkvärlden.

Det handlar helt enkelt om att jag håller på och knetar ihop ett Magnum opus. Ett praktexempel på en social haverist som gått in i en vägg av skilsmässa, ensamstående pappaliv och sedvanligt kaos och sedermera beslutat sej för att skriva ett mästerverk kring varat och hur olidligt men ändå vackert på något sätt allt kan vara. Om man bara tillåter sej att vara haverist. Komplett vansinnig. Ni vet.

Jag är existentialist. Det är den enda approach till varat jag kan acceptera. Hundratretti knyck rätt in i verkligheten. Inga krockkuddar här. Ja, så ungefär. Jag skissar ihop det hela på min Facebook sida, som handlar om varat och det där andra. Intet. Blandat engelska och svenska för att störa cirklarna. Så vill ni se det så finns det på https://www.facebook.com/omvaratvilljagskriva/posts/1869442246645128
Nu måste jag läsa lite och skriva en bit om existentialismen enligt skei.